Från upptäckten av ozonhålet till Montrealprotokollet

 

 

 

Upptäckten av det antarktiska ozonhålet

Ozonskiktet skyddar människor och miljön från skadliga nivåer av ultraviolett strålning från solen. Kemikalier som kallas ozonnedbrytande ämnen (ODS) släpps ut i atmosfären okontrollerat tidigare; Dessa kemikalier skadar det stratosfäriska ozonskiktet. I maj 1985 beskrev forskarna Joe Farman, Brian Gardiner och Jonathan Shanklin i tidskriften Nature British Antarctic Survey (BAS) sina observationer av stora ozonförluster över Antarktis. Upptäckten av det antarktiska ozonhålet av BAS gav en tidig varning om den potentiellt farliga uttunningen av ozonskiktet världen över.

Wienkonventionen, en inledande faktor för Montrealprotokollet

I takt med att tekniken utvecklades har vetenskapliga studier pekat på det framväxande problemet och dess effekter av ozonnedbrytning. Åtgärder har krävts i åratal. År 1985 skapades Wienkonventionen för skydd av ozonskiktet som svar på detta. Wienkonventionen var den första konventionen av något slag som undertecknades av alla inblandade länder, den trädde i kraft 1988 och ratificerades universellt 2009.
Konventionen syftade till att främja samarbete mellan nationer genom att utbyta information om effekterna av mänsklig verksamhet på ozonskiktet. Men eftersom konventionen inte är rättsligt bindande kräver inte Wienkonventionen att länder vidtar kontrollåtgärder för att skydda ozonskiktet. Montrealprotokollet trädde i kraft 1987 för att ta itu med denna fråga.

Vad är Montrealprotokollet?

Montrealprotokollet undertecknades 1987 och trädde i kraft 1989. Det undertecknades ursprungligen av 46 länder, och fördraget har nu nästan 200 undertecknare. Montrealprotokollet om ämnen som bryter ner ozonskiktet är ett globalt avtal för att skydda jordens ozonskikt genom att fasa ut de kemikalier som bryter ner det. Montrealprotokollet är ett universellt fördrag som reglerar produktion och konsumtion av nästan 100 konstgjorda kemikalier som kallas ozonnedbrytande ämnen (ODS).

Vad säger Montrealprotokollet?

Montrealprotokollet fasar ut konsumtionen och produktionen av olika ozonnedbrytande ämnen stegvis, med olika tidsplaner för utvecklade och utvecklingsländer (benämnda "artikel 5-länder"). Enligt detta fördrag har alla parter specifikt ansvar avseende utfasningen av de olika grupperna av ozonnedbrytande ämnen, kontroll av handel med ozonnedbrytande ämnen, årlig rapportering av data, nationella licenssystem för att kontrollera import och export av ozonnedbrytande ämnen och andra frågor. Utvecklings- och utvecklade länder har lika men differentierade ansvarsområden, men viktigast av allt har båda grupperna av länder bindande, tidsbestämda och mätbara åtaganden.

Ämnen som kontrolleras enligt Montrealprotokollet

Bilaga A (CFC, haloner)
Bilagor B (andra helt halogenerade CFC, koltetraklorid, metylkloroform)
Bilaga C (HCFC)
Bilagor E (metylbromid)
Bilagor F (HFC)

Montrealprotokollet stöds av ozonsekretariatet inom FN:s miljöprogram

Fördraget utvecklas över tid mot bakgrund av ny vetenskaplig, teknisk och ekonomisk utveckling, och det fortsätter att ändras och justeras. Partsmötet är styrande organ för fördraget, med tekniskt stöd från en öppen arbetsgrupp, som båda möts årligen. Parterna biträds av ozonsekretariatet, som är baserat vid FN:s miljöprograms högkvarter i Nairobi, Kenya.